Tiden för bolagsstämmor och utdelningar är här och de flesta bolagen på OMXS30 lämnar en utdelning den närmaste tiden. Detta påverkar naturligtvis även options- och terminskontrakten vilket inte alltid på ett självklart sätt skapar förutsättningar för dem som framför allt äger Calls – eller viss risk för dem som är korta. För att få ta del av utdelningen måste vi först lösa in vår rätt att köpa den.
En högaktuell fråga i optionsmarknaden är därmed;
När är det rätt läge att förtidslösa en amerikansk aktieoption?
Rätt svar är; när det finns korrekta förutsättningar för att utnyttja den underliggande aktiens utdelning. När det gäller en Call gäller detta endast dagen innan utdelning, för en Put gäller generellt samma sak dagen efter utdelning. Dock finns det en del saker att tänka på. Här följer en genomgång av detta i korthet.
Det är till en början enkelt att konstatera att ägaren av en Call har rätten att köpa den underliggande aktien, dvs. äger den inte ännu och har därmed inte heller rätt till någon utdelning. Vidare kan man även konstatera att Callen kommer att sjunka i värde dagen efter utdelning, helt enkelt eftersom ju aktien (allt annat lika) då sjunker i värde motsvarande utdelningen. Låter alltså kort och gott som en dum idé att äga en Call under utdelningstider? Nja, riktigt så enkelt är det inte.
Man kan ju enkelt spekulera i att det alltid borde vara läge att lösa in sin Call i god tid för köpa aktierna och därmed få utdelningen, vilket skulle lösa problemet. Eller, ännu bättre, sälja optionen och få tillbaka någon liten premie och sedan köpa aktierna direkt på börsen innan utdelning. Ännu mer pengar in! Nej, det är fortfarande inte riktigt så enkelt, det finns fler faktorer att ta hänsyn till.
Till att börja med måste vi titta på vad det kostar i räntetermer att lösa Callen och köpa aktier, eller snarare vad vi tjänar på att inte köpa aktierna. För pengarna vi har till ett aktieköp finns ju på ett konto någonstans och ligger (förhoppningsvis) och även i dessa lågräntetider drar in ngn halvannan procent i (riskfri) ränta. Detta ska inte underskattas. Tar vi bort pengarna därifrån säger vi ju ”nej tack” till den räntan och kan istället börja räkna på vad vi missar i ränteinkomst, ngt vi ju även kallar för ”cost of carry”. Detta kan emellertid variera friskt beroende på ex. placeringsform på kapitalet eller andra möjligheter till en god ränta.
Om utdelningen i en deep-in-the-money-Call är mindre än denna missade ränteinkomst fram till förfall finns det ju ingen anledning att lösa Callen. Vi tjänar mer på att låta pengarna förräntas.
Utdelningar varierar ju dessutom i storlek, så ju mindre utdelningen är desto mindre sannolikt är det att vi tjänar på en förtidslösen av Callen. Dock ska tilläggas i rådande låga ränteläge att det inte är många ören vi förlorar på att köpa aktierna ”tidigare” i det korta perspektivet vilket innebär att även en mycket liten utdelning allt som oftast leder till förtidslösen av 100-deltacalls.
Pratar vi däremot om en närmare at-the-money-call med ett lägre delta finner vi att motsvarande Put är värd mer än noll. Då måste vi addera detta Put-pris till räntefaktorn. Konstigt? Inte alls. Eftersom Put-call-parity visar på sambandet i värdering mellan Put, Call och underliggande är det enkelt att utläsa tidsvärdet i puten som motsvarande tidsvärde i callen. Löser vi in Callen mot aktier avsäger vi ju oss en försäljning av tidsvärdet (realvärdet tjänar vi ju in när vi köper aktien) vilket naturligtvis måste beaktas i beräkningen. En idé här är ju förstås att sälja optionen i marknaden istället, få premien och sedan köpa aktien manuellt. Kanon – pengar in! Men, det är väldigt sällan marknaden ger möjlighet till att få in hela volatilitetsvärdet i optionen, oftast pga. en bred spread i optionspriset. Dessutom får man högre transaktionskostnader att ta med i beräkningen.
När löser vi in Puts då? Här spelar ju ingen utdelning in eftersom vi har rätt att istället sälja underliggande, däremot är ränteeffekten intressant eftersom vi ju tjänar ränta på den likvid som genereras av en försäljning. Nu har vi ju väldigt låg ränta i marknaden vilket gör Puts till ett sällsynt föremål för Early Exercise, men vi går igenom det ändå. Till att börja med kan vi konstatera att 100-delta-puts (deep-in-the-money) där motsvarande Call är värd noll alltid borde vara föremål för förtidslösen så länge vi har mer än noll procent på vårt aktiekonto. Det är ju naturligtvis bättre att sälja aktierna och låta pengarna förräntas så snart som möjligt istället för att sitta på rätten att sälja vilket istället kostar pengar. Men då hade vi det där med tidsvärde igen. Om vi pratar om en Put som är närmare at-the-money visar det sig ju att motsvarande Call plötsligt har ett värde (tidsvärde endast). Om Callens värde är mindre än ränteinkomsten fram till förfall blir Puten föremål för förtidslösen. Kort och gott. Igen dock, i det låga ränteläget som råder är det nästintill omöjligt att hitta Puts som bör förtidslösas.
En sista detalj att ta hänsyn till är avgiften som såväl Börsen (Nasdaq) som din mäklare/bank tar för lösen av optioner. Nasdaq tar 0,075 % för lösenförfarandet och mäklarna oftast samma sak men även i form av ett minimicourtage. Detta påverkar inte särskilt mycket men vid lägen där det är gränsfall för Early Exercise kan det vara avgörande. Se därför till att kolla med din mäklare vad som gäller för ditt avtal och ta med detta i beräkningarna!
Fotnot; Indexoptioner är av Europeisk typ och kan endast lösas på slutdagen.
Lämna ett svar